|
Den
bild räkenskaperna förmedlar om Druvefors är bilden av ett försiktigt skött
företag, där vinsterna betalade nyinvesteringarna och där den del av utdelningen
som konsumerades var förhållandevis liten. Åkerlundarna i företagsledningen
levde i stället på löner och tantiem, som innebar att de som var anställda i
ledande ställning hade del av vinsten. Under tiden fram till år 1890 kvarstod
ägarna med sina innehav i Druvefors och i Norrby, medan Borås Wäfveri AB bytte
ägare och ledning inom släkten Jönsson. År 1888 köptes de övriga aktierna
av Anders Jönssons svärson Axel Bergengren. Det var personer ur släktgruppen
Jönsson-Bergengren som sedan skulle komma att dominera industriägargruppen i
Borås. Andras framgång brukade av boråsarna mätas mot den måttstock som
Bergengrens utgjorde.
Det är intresseväckande att i denna släktgrupp spelade en kvinna, Ida
Bergengren, en nyckelroll. Genom sitt gifte med Axel Bergengren förmedlade hon,
som de rika släkternas kvinnor gjorde på den tiden, kontaktnät och ett stort
arbetande kapital till en ny generation
företagare. Samtidigt spelade hon en aktiv roll som rådgivare och
initiativtagare till många stora affärer under mannens, Axel Bergengrens, och
sonen Axel Bergengren juniors tid. Det är sammanfattningsvis påtagligt att i
detta tidiga skede spelade förläggare från Sjuhäradsbygden och inte handlare
eller färgeriägare i Borås en dominerande roll vid nygrundandet av industrier i
Borås. Det är därför svårt att peka på ett under handelsepoken ackumulerat
sparande i handelsmannakretsar som på 1870-talet ensamt resulterade i nya
industrier. De två stora väverier som till någon del kan följas ägdes inom
respektive familjer och aktiebolagsformen spelade ingen roll för företagens
kapitalanskaffning, men var i stället ett sätt att begränsa delägarnas
ansvarighet. Bevarade räkenskaper visar på en försiktig kapitalförvaltning, som
resulterade i stora egna kapital som tenderade att göra företagen oemottagliga
för konjunkturnedgångar.
Vid sidan av kapitalbildningen är det viktigt att söka belysa frågor om hur
industriarbetarklassen rekryterades och hur arbetsvillkoren tedde sig i
industrin. Industrins rekrytering av arbetskraft var inte oproblematisk.
Yrkesarbetarna måste rekryteras från den befintliga arbetarstammen. Detta kunde
vara bekymmersamt i ett inledande industriellt skede, då möjligheterna att finna
utbildat folk var begränsade. Det krävdes fem eller sex år innan en arbetare var
fullt utlärd. Det måste därför ha varit betydelsefullt för företagen att kunna
behålla sina arbetsstyrkor. Samtidigt är det tydligt att det inte var särskilt
vanligt att arbetarna stannade länge på ett ställe. Lösningen för arbetsgivarna
blev att söka uppnå en kontroll av arbetarnas rörelsemönster i bästa fall genom
positiva åtgärder som arbetarbostäder och sparkassor och i sämsta fall genom
skuldsättning. På textilföretagen finner man vanligen en uppdelning av
arbetsstyrkan i tre grupper, en första arbetsledande och övervakande och en
andra grupp för underhåll, båda företrädesvis bestående av män,
som stannade kvar år efter år som snickare, portvakter, vävlagare och
spinnmästare. Det fanns också en mer rörlig grupp, i textilindustrin mestadels
bestående av kvinnor, som passade maskinerna som väverskor och spinnerskor.
Del 9 kommer på måndag |
