|
Sen
ropade folk åt mig var jag kom:
- Nu får du akta dig för honom! Han slår dig fördärvad, när han träffar dig ...
- Han kan försöka! svarade jag och försökte låta stursk. Då hade jag fått styrka
i armarna. Det var inte som när jag var liten. Den sjuka dottern dog strax
därefter. Jag tänkte på hennes koftor, och en dag for jag in till Borås och
skaffade mig en stickmaskin jag också. Jag tog vägen hem förbi gården. Jag
skulle visa att jag inte var rädd. Bonden var ute på gärdet och körde gödsel.
- Goddag, goddag, ropade jag från vägen.
- Goddag, svarade han. Kom hit, får jag tala med dig ...
- Det går an, sa jag och gick ditåt men stannade utom räckhåll för säkerhets
skull.
Han förklarade, att jag var en lymmel, som hade gett mig av. Men jag pratade om
lite av varje och fick honom god. Det slutade med att jag lovade hjälpa honom
med dagsverken, när jag kunde för stickeriet. Sen satt jag hos den gamla och
stickade tröjor, som jag lämnade i Borås. Efter ett tag kom min syster Anna på
besök. Hon arbetade på tumstocksfabriken i Hultafors och ville att jag skulle
komma till henne. Hon behövde hjälp med grovsysslorna. Jag kunde ju hämta ved i
skogen och hugga den. Så kunde vi sitta och sticka tillsammans. Hon hade skaffat
sig en strumpmaskin. Jag flyttade till Anna men trivdes inte i Hultafors utan
gav mig hem till Seglora igen. Sen flyttade Anna till Mölndal, och där blev hon
sjuk i lungsot och dog. Då var hon 24 år. Varför hon skulle flytta så långt bort
- fem mil - kan jag inte förstå. Hon kom och hälsade på mig en gång. Då såg jag,
att hon inte skulle bli gammal. Jag gav henne lite ägg, för att hon skulle ha
något att äta. När hon blev sjuk, miste hon ju jobbet. Och sen var hon borta.
Hemma stickade jag tröjor av ylle så mycket
jag hann. Sen tog jag bussen till stan med dem. Det gick bussar på
den tiden. När Sven Bengtsson satte upp stickeri i Hultafors,
började jag sticka åt honom. Dit kunde jag gå, så jag sparade in den
dyra stadsresan. I två år gjorde jag kalsonger och skjortor av
bomullsgarn, och för dem fick jag 7-8 kronor dussinet. När fem
dussin var klara, slängde jag upp "bördan" på axeln och gick för att
lämna dem. När Bengtsson flyttade till Borås ville han att jag
skulle följa med för att sköta stickeriet, medan han var ute och
sålde. Men jag måste tacka nej. Jag hörde ju inte vad folk sa i
telefon. Hans stickeri gick allt bättre, och han skaffade sig flera
biträden. En dag hade ett av dem - en trevlig man med familj - ett
förslag:
- Jag har pengar, och Sjöberg kan stickeri. Om Sjöberg letar upp ett
ställe i Seglora intill en sjö, köper jag det. Så öppnar vi stickeri
tillsammans ... Jag var med på det. Jag visste ett fint ställe, som
vi kunde få. Den dagen jag gick in till Borås med min färdiga börda
för att berätta,
att nu var köpet klart, var jag så glad, så glad. Nu skulle allt bli
så roligt. Men vilken sorg! Jag möttes med ett dödsbud. Biträdet
hade ramlat utför en trappa på hotellet och brutit nacken! Jag blev
så utom mig, att jag höll på att svimma. Sen fick köpet gå tillbaka.
Han var ju borta, och jag hade inga pengar. Men jag gav inte upp.
Jag skaffade fyra maskiner för att sticka själv och gå ut och sälja.
Ont om pengar hade jag, men jag köpte garn för mina fattiga slantar,
sålde de färdiga plaggen och köpte nytt garn. Så gick det undan för
undan; tills jag hade betalt maskinerna. Men de var dyra i
underhåll. Nålarna rostade fort i det fuktiga torpet. Huvudvärk hade
jag alltid. Men tro inte att mitt liv saknade glädjeämnen! Att gå
upp tidigt på morgonen och se rådjuren beta på gårdsplanen, var det
finaste jag visste. Och blommor har jag alltid älskat. På 30-talet
gick jag runt i bygden som knalle. Jag sålde mina tröjor och nålar
av alla slag, tvål, brevpapper och glasögon för 1 krona. |
