|
Bilden föreställer Gässlösavägen som år 1925 grävdes upp och man la ner
avloppstrumma för transport av avlopp från centrala stan till reningsverket på
Gässlösa Byggnaden är Ljungbergs Läderfabrik
Det finns också anledning att påminna om den tilltagande förorening av Viskans
vatten som framför allt fabrikerna åstadkom. Det ledde bland annat till att
textilfabrikerna i ökad utsträckning fick använda vattenledningsvattnet i sin
tillverkning. Sammantaget innebar dessa förändringar att vattenförbrukningen per
person och dygn år 1915 beräknades till 90 och fyra år senare till 105 liter. Då
var 88 procent av fastigheterna i Borås anslutna till ledningsnätet. Takten i
vattenförbrukningens ökning var så kraftig att nya utredningar avseende en
ytterligare utbyggnad av vattenverken initierades omkring 1920. I nära
anslutning till vattenledningens anläggande löstes också avloppsfrågan. År 1881
beviljade stadsfullmäktige 800 kronor för utredning av en modern ersättning för
de öppna kloakerna, och samma år anlades några huvudledningar. Sedan de första
avloppsledningarna 1884 kommit på plats bedömdes hela staden "fullständigt
dränerad med avloppsrör till huvudrören från de flesta gårdar, däri vatten
blivit infört".
Det första avloppsnätet, vilket utfördes samtidigt med vattenledningsnätet,
omfattade ett fåtal ledningar, som framdrogos närmaste väg till Viskan, vari de
utmynnade. Ledningarna utfördes efter det kombinerade systemet, d.v.s. de
uppsamlade både spillvatten från fastigheterna och regnvatten från gatorna. Den
orenlighet, som genom ledningarna tillfördes Viskan, var emellertid med hänsyn
till stadens ringa storlek så obetydlig, att några sanitära olägenheter ej
uppkom under de första decennierna. Genom stadens snabba tillväxt ökades
föroreningarna, varjämte kravet att i fastigheterna inrätta vattenklosetter
uppkom. Frågan om åtgärder mot Viskans förorening började därför diskuteras.
Ovanstående citat blir om det ställs mot Hälsovårdsnämndens ämbetsberättelser
minst sagt märkligt. Talet om att sanitära olägenheter inte förekom under de
första decennierna måste balanseras mot rapporterna om betydande hälsoproblem
förorsakade av Viskans otjänliga vatten. Sambandet mellan vattenverkets
ledningar och ledningar för avlopp innebar att stadens myndigheter inte
beviljade en fastighets anslutning till vattenledningssystemet utan att
avloppsfrågan samtidigt löstes. Ett ordnat avloppssystem var bland annat mot
bakgrund av de moderna kraven på vattenklosetter i fastigheter nödvändigt. Det
stod klart att föroreningen av Viskan måste stoppas. År 1908 kom AB
Vattenbyggnadsbyrån, som fått stadens uppdrag att utreda, med ett förslag till
huvudavloppsledning utmed Viskans östra strand. Planen innebar att de befintliga
avloppsledningar som ändade i Viskan skulle sättas igen. Med hjälp av en stor
kulvert skulle spillvatten samlas upp och föras nedströms långt utanför stadens
gränser. Viskan var fortsatt slutmålet, men nu på en plats som bedömdes
acceptabel för stadens invånare. Avlopps- och vattenledningar blev tillsammans
med övriga tekniska tjänster tunga poster på den kommunala ekonomins
utgiftssida. De gav sammantaget också inkomster. Vattentaxorna och avnämarnas
avgifter för el blev därför från 1900-talets början allt viktigare för de
stadskommunala finanserna. Från mitten av 1910-talet svarade el- och
vattenavgifter för drygt 30 procent av stadens totala intäkter. 1 14 Det var de
senare som bidrog överlägset mest till dessa betydande inkomster. Tillsammans
med avgifterna för el blev därför de kommunaltekniska tjänsterna en allt
väsentligare inkomstkälla i stadens finanser.
Fortsättning följer……. |
