Varorna i säcken bestod bl.a. av rakblad, helgkort, färggranna bordslöpare i papper, säkerhetsnålar, synålar och många andra småsaker. Han samlade också tomflaskor som han sålde på Lugnet. När han sålde sina flaskor begärde han för det mesta ett mindre belopp än han hade gett, sa han. Sanningen var väl att han hade fått de mesta. När förvånade handlare undrade hur detta kunde gå ihop, svarade han att ”dä ä mängda sum gör´t. Vid ett tillfälle gick han förbi en musikhandel i staden som annonserade med ett känt bibelcitat.
”Allt vad ni bedjen mig om, det skolen I och få”. Emil tyckte det lät bra och skrev ett brev med lydelsen ”Skecka me då ett peano” hälsningar Axel Emil Augustsson. På vintrarna skrev han beundrarbrev till personerna som han träffade under sina sommarresor, och bad om att de skulle förbarma sig över honom och ta hand om honom. Ibland berättade han även om sina varor som han hade till försäljning. Han skrev brevkort med adresser till flera personer på samma kort. Posten hade svårt för att hitta och förstå vem motagaren skulle vara och därför samlades dessa brev på posten och delades aldrig ut. De förstod heller aldrig vem mannen var som skickade alla dessa brevkort.
Det är först i samband med postens nedläggning i Seglora, som breven kommer fram och kan tolkas. Ett exempel se nedan.

Sigrid var en flicka * 1902 i Borås, som blev piga 1930 på en gård i Björkhult i Seglora, se huvudbilden.
Henne hade Emil ett mycket starkt förhållande till och inbjöd henne till äktenskap varje gång de träffades.
Han hade dock ingen framgår i sin jakt på äktenskap och det påverkade han så till vida att han tyckte mer synd om sig själv för varje år som gick.