Själv hade Emil en fiol som han förvarade hos Malmborgs på Åbacken, Norrby Långgatan 40. Dit var han också bjuden varje julafton och fick sig ett rejält julbord vilket han uppskattade mycket. På fotografiet är från mitten 1950-talet syns Emil besöka Waidele i Borås och får provspela en ny fiol under uppsikt av butiksägaren. Av bilden att döma åldrades han ganska kraftigt de sista åren. 1956 blev pensionatsägarinnan uppsagd på sitt hyreskontrakt med Borås Stad på grund av att fastigheten skall rivas. På sommaren 1956 läggs pensionatet ned och ägarinnan flyttar med sin make till Halmstad och Emil blir ensam kvar på ”Luffarhotellet”. Detta blir en hård press på Emil som under 17 har blivit så bra omhändertagen på pensionatet.
Nu inleder han en intensiv brevväxling med den förra ägarinnan och föreslår att han skulle komma ned till Halmstad och bo hos dem. Han skulle inte vara till något besvär. I oktober 1956 skriver han om att han har blivit placerad på Ramnalid av Borås Stad. Breven avlöser varandra där han talar om sitt missnöje över Ramnalid och hur han blivit bestulen på alla sina varor och ägodelar.

Emil var en ganska tystlåten person som gärna höll sig för sig själv. Han höll sig borta från all rökning och sprit förtärde han aldrig. Han var dock mycket oförarglig och det är inte många människor som sett honom arg genom livet. Han kände sig också osäker när det blev för mycket folk och för höga diskussioner kring honom och då drog han sig undan. Han blev med tiden mycket orolig, och kände sig alltid förföljd och påpekade alltid för folk att han blivit bestulen. Var än han vistades så kom detta på tal.
På 2000-talet återfinns hans gravplats på S.t Sigfrids Kyrkogård i Borås. Den kände hembygdsforskaren Sture Magnusson i Viared engagerar sig för den öde gravplatsen utan någon som helst sten eller anvisning. På hans initiativ uppsättes ett enkelt träkors med en emaljskylt. Detta är idag det enda minnesmärke som finns över en av stadens största ”kändisar”. Emils största önskningar i livet var att vinna på lotteri och få tag i en fästmö. Tyvärr gick inget av hans önskningar igenom.

Detta var en av de dikter som Axel Emil skrev under sin sista levnadstid. Denna melankoliska dikt får avsluta min berättelse om en lite udda och missförstådd människa.