Jag har säkert skrivit om den försvunna milstenen utefter gamla landsvägen i
Sparsör. Det var år 2019 i september som jag märkte att stenen var borta. Då
anmälde jag detta till Länsstyrelsen och jag fick svar ganska fort att stenen
hade tagits ner eftersom den lutade. Vad jag kan se på min bild som jag
fotograferade på våren 2019 så tycker jag att den står ganska rakt och stabilt.
Länsstyrelsen skrev också att stenen finns i förvar och skulle sättas upp våren
2020, tyvärr så kom Covid-19 i mellan och jag har passerat platsen flera gånger
sedan dess, ingen sten uppsatt. Jag mailade dom i dag efter att ha sett ett
reportage i Borås Tidning om en sten i Skene. Jag fick ett svar av samma person
som sade att troligen har inte stenen stått på samma ställe hela tiden och samt
att den inte är registrerad som fornminne. Eftersom det står år 1805 på stenen
och man säger att för att man ska klassa det som en fornlämning så ska den ha
tillkommit innan år 1850.
Här ser vi platsen för stenen intill den gamla
landsvägen i Sparsör.
Ni som läser denna blogg och känner igen denna sten och kanske till
och med vet lite mera om dess historia. Jag vore väldigt tacksam om
ni vill skicka mig ett mail på
gamlaboras@murberg.se och
berätta vad du vet. Det kanske är så att stenen är flyttat från sin
ursprungliga plats och det vore roligt att få reda på vad som är
rätt. Men jag kommer inte att ge mig i detta ärende eftersom att
flytta eller ta ner en fornlämning är straffbart. Nedan finns en
liten historia om våra milstenar.
I Sverige användes milstolpar från 1649 års Gästgivarordning till
1890-talet för att markera avstånd längs landsvägar och senare
häradsvägar. Genom stormaktstiden sökande centralförvaltning och
ökande resande, hade belastningen på allmogens skjutsplikt nått
outhärdliga nivåer och en lindring var oundgänglig. Det skedde genom
att Kronan införde (och strikt tillämpade) traktamenten och
resepenningar till sina ämbetsmän, vilket i sin tur skapade behov av
kunskap om avstånd i landet. Tidigare användes landskapsmilar, som
skiljde sig från landskap till landskap. Att överge de gamla bekanta
och erkända olika landskapsmilarna och övergå till en enda gemensam
mil, krävde konkreta och erkända markeringar som kunde vinna
allmogens förtroende. |