Karlsborgs Fästning

Karlsborgs Kommun

 

Karlsborgs fästning belägen på Vanäs udde i Vättern är en av Sveriges största och bäst bevarade fästningar, vilken även planerades ha rollen som Sveriges reservhuvudstad och vara säte för kungahus, regering, riksdag och guldreserv i krigstid. Sedan 1935 är Karlsborgs fästning statligt byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk.
Då Sverige förlorat Finland 1809, blev Östersjökusten mer utsatt än tidigare. Militärt bedömde man att en fiende inte skulle kunna hejdas vid kusten utan skulle efter fördröjande strider kunna slås inne i landet, enligt den så kallade centralförsvarsidén. Från början planerades operationsfästningar vid Askersund och Jönköping samt en depåfästning vid Vanäs udde på Västgötasidan av Vättern men endast den sista blev verklighet. Vid ett senare tillfälle togs beslut att centraldepån också skulle vara operativ fästning, och den skulle inrymma både garnison, förråd och "borgarkvarter". Meningen var att regering och centrala ledningsfunktioner i händelse av anfall mot riket skulle dra sig tillbaka till denna fästning mitt i landet. Även Riksbankens guldreserv skulle skyddas i fästningen under orostider.
Fästningen, som hade en planerad byggnadstid på 10 år, började byggas 1819 enligt en av riksdagen då beslutad försvarsplan, och det ursprungliga namnet var Vanäs fästning. Platsen föreslogs av generalen och viceamiralen Baltzar von Platen i samband med byggandet av Göta kanal, som påbörjades i Forsvik, sju kilometer nordväst om Vanäs och var en av förutsättningarna för en central fästning. Platsen ansågs lättförsvarad då den triangelformade Vanäs udde gör att fästningen får två sidor mot Vättern.
Längs udden löpte en sandås, och under de första 15 åren bestod arbetet i att skyffla denna sand ut till de cirka 5 kilometer långa försvarsvallarna mot fästningens sjösidor, samt att bygga utskjutande kaponjärer, varifrån man skulle kunna skjuta längs med vallarna. Nedanför de fem km långa grusvallarna och mellan kaponjärerna ett så kallat stormhinder bestående av en kalkstensgrund. Ovanpå grunden ett järnstaket bestående av cirka fyra meter långa upprättstående, smidda och spetsade järntenar. Dessa smiddes i en hytta vid Igelbäcken cirka 10 km norr om fästningen. Totalt gick det åt cirka en miljon ton sand för vallbygget. Under åren 1827-1830 arbetade cirka 2000 personer på anläggningen.
År 1831 flyttade fästningens första garnison in. Det var ett kompani ur Göta artilleriregemente som flyttade från Varbergs fästning, vilken då upphört som aktiv befästning. I mitten av 1830-talet var befästningarna mot sjösidan i stort sett klara, och arbetet på slutvärnet kunde börja. År 1832 blev också Östgötadelen av Göta kanal klar, Västgötadelen hade slutförts redan 1822. Vid en inspektion av kung Karl XIV Johan 1832 lades grundstenen för huvudporten, Götiska valvet, samt ändrades fästningens namn till Karlsborgs fästning.
Då det fientliga huvudanfallet på Karlsborgs fästning förväntades komma från landsidan, krävdes omfattande befästningarbeten för att möta hotet. Från början planerades ett vanligt försvarsverk med bastioner, men chefen för byggnadsarbetet, löjtnant Johan af Kleen vid Fortifikationen, fick efter en studieresa i Europa andra idéer. Af Kleens framlagda förslag till ny landfront år 1835 innebar att Vanäs udde genom ett slutvärn skulle skäras av från strand till strand längs sin bas. Slutvärnet, bestående av två våningar med kanoner placerade i kasematter, skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner, och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som skulle skapa ett djupförsvar framför slutvärnet. Det långa raka värnet avslutades i de yttre ändarna med korta värn, vinklade inåt. För att kunna bestryka murarna uppfördes ett runt torn i vardera vinkeln, samt ett torn på mitten. Dessa torn fungerade som kaponjärer.
Förslaget godkändes och resulterade i fästningens mäktiga 678 meter långa slutvärn. Anläggningen, som är en av Europas längsta byggnader, började byggas 1844 och var färdigbyggt 1866. Då var 263 kanoner riktade mot fronten,och fästningen var planerad att bemannas med mellan 6000 och 8000 man. Byggnadens tak, det så kallade fredstaket, skulle också kunna tas bort och göra det möjligt att använda det övre våningsplanet som ett öppet batteridäck. Väggarnas tjocklek är 2–3 meter på "krigssidan" mot söder, men betydligt tunnare åt norr, in mot fästningen.
Slutvärnet är huvudsakligen uppfört i borghamnskalksten, vilken skeppades över från Borghamn med båt. All sten höggs för hand med primitiva verktyg och slipades med sand och vatten för att få en slät yta. Arbetsstyrkan var brokigt sammansatt. Den bestod periodvis av indelta soldater, som under den ljusa årstiden sändes till arbetskommendering på Karlsborg. Många från den omkringliggande landsbygden tog också frivilligt arbete här, särskilt i samband med missväxtår. I båda dessa kategorier fanns skickliga hantverkare. Dessutom fanns tvångskommenderade personer med brottslig bakgrund, lösdrivare och fångar. De organiserades under militära former mellan åren 1826 - 1885 i en särskild styrka som först kallades Pionjärkåren, därefter Kronoarbetskåren och slutligen Disciplinkompaniet. Vaktpersonalen bestod av indelta soldater från olika delar av landet.

 

Koordinater X 6490685, Y 1425485

 

Klicka på bilden för att komma till bildgalleriet med flera bilder