Kråkbanan till Norrsundet

Tillbaka till huvudsidan.

Bild 1 av 65
Bild 2 av 65
Bild 3 av 65
Bild 4 av 65
Bild 5 av 65
Bild 6 av 65
Bild 7 av 65
Bild 8 av 65
Bild 9 av 65
Bild 10 av 65
Bild 11 av 65
Bild 12 av 65
Bild 13 av 65
Bild 14 av 65
Bild 15 av 65
Bild 16 av 65
Bild 17 av 65
Bild 18 av 65
Bild 19 av 65
Bild 20 av 65
Bild 21 av 65
Bild 22 av 65
Bild 23 av 65
Bild 24 av 65
Bild 25 av 65
Bild 26 av 65
Bild 27 av 65
Bild 28 av 65
Bild 29 av 65
Bild 30 av 65
Bild 31 av 65
Bild 32 av 65
Bild 33 av 65
Bild 34 av 65
Bild 35 av 65
Bild 36 av 65
Bild 37 av 65
Bild 38 av 65
Bild 39 av 65
Bild 40 av 65
Bild 41 av 65
Bild 42 av 65
Bild 43 av 65
Bild 44 av 65
Bild 45 av 65
Bild 46 av 65
Bild 47 av 65
Bild 48 av 65
Bild 49 av 65
Bild 50 av 65
Bild 51 av 65
Bild 52 av 65
Bild 53 av 65
Bild 54 av 65
Bild 55 av 65
Bild 56 av 65
Bild 57 av 65
Bild 58 av 65
Bild 59 av 65
Bild 60 av 65
Bild 61 av 65
Bild 62 av 65
Bild 63 av 65
Bild 64 av 65
Bild 65 av 65

Smalspåret hade en egen station, internt kallad Ockelbo-Dala. Den låg väster om dagen station.<br /> Stationshuset låg ungefär vid avtagsvägen och bangården låg vid grusplanen som skymtar strax bredvid.
SJs stationshus och DONJs dito låg på varsin sida av spåren. Smalspårets flyttades till nuvarande läge då landsvägen drogs om.<br /> Såväl SJs som DONJs f.d. station brann småningom ner och DONJs stations ersattes av en kopia på det nya läget.
Skylten ser dock ut att vara original. Kvarvarande hus är dessutom endast 2/3 av det ursprungliga.
Ockelbo - Norrsundets järnväg, DONJ var den sista länken och den del som förband Dalarnas inland med kusten. Den öppnades 1895. Den var långt ifrån<br /> så backig och kurvig som banan runt Ryssjön men notera backen ut från Ockelbo. Den var brant nog för att motivera bygget av dagens etappmål.
Banan följde ungefär vägens vänsterkant. Ungefär vid den röda bilen låg en järnvägsövergång med bommar.
Nu är vi på banan igen! DONJs längsta bro över Testeboån är på 41 m i ett spann. På andra sidan låg Sundsbrons lastplats.
Jag missade att ta en bild av DONJs bro, men landsvägsbron och SJs bro fångade jag.
Sundsbrons lastplats användes för att lasta timmer som flottades på Testeboån men då den låg mitt i samhället så klagade de boende,<br />och 1909 flyttades lastningen längre ner längs ån.
Vackra hus är det i denna kungliga ort. Backen är kort men intensiv och minst en gång spelade ortens ungdomar tåget ett spratt genom att såpa spåret.
Här, vid Norra Åsgatan tar banvallen slut. På andra sidan finns inga rester, bara hus och trädgårdar.
Smalspåret korsade SJ på en viadukt som låg parallellt med landsvägsbron. Några rester syns inte men den låg här.
Här, vid Kråkstigen, återkommer banvallen, låt vara att första sträckan är gravt övervuxen av buskar och träd. Banvallen går till<br />vänster om den parkerade bilen. Kråkstigen är ett passande namn då DONJ kallades kråkbanan.
Efter björkvägen så blir banvallen en lummig skogstig.
Växtligheten varierar. Jag var mycket glad att jag hade långbyxor.
Underlaget är bra och lättgånget. Här går banan fram mellan hus och trädgårdar.
Plötsligt ändrar banan karaktär igen och stigen blir bred och cykelvänlig.
Kunglig mark som sagt.
Här, vid Ockelbo Drilling tools personalparkering låg Gäveränge rangerstation. Den var inte stor, bara ett sidospår och ett vattentorn. Den anlades på grund av backen<br /> förbi sundsbron. De lastade tågen delades i två och drogs varför sig till Gäveränge där de sattes ihop och kördes vidare. Så småningom blev tillgången till pålok bättre,<br /> och sidospåret revs up 1936.
Hit men inte längre. Traktorn markerar slutet på banvallen.
Bron över spetsbäcken är borta men fundamenten är kvar.
Här, vid Gäverängevägen är banvallen borta en bit.
Men därborta i fjärran, vid murgårdshålet fortsätter banvallen igen.
Nu står vi på murgårdsvägen. Bakom träden ligger den punkt där vi gjorde Halt senast. Rolf Sten nämner i sin bok om DONJ att banan här passerar det beryktade<br /> murgårdshålet. Tyvärr har jag ingen aning om vad det är men det ska vara här nånstans.
Åt andra hållet. Fullt framkomligt men lite ojämnt. Man kan ana var sliprarna legat.
Än lite längre fram. Varierande underlag här med!
Korsningen med Östbyvägen. Jag har ingen aning om här fanns grindar eller bommar. Stig Lundin, vars hemsida jag ofta nyttjar för info, hann tyvärr aldrig skriva om DONJ.
Vi stretar på! Vackert är det!
Naturen ger och naturen tar. Busken hade vuxit upp mitt i banvallen så stigen hade måst göra en krök runt...
Väl använd stig, men några större fordon passerar knappast.
Vid stenbäcken stöter man på bebyggelse. Man kunde ju hoppats att det är en f.d lastkaj till höger men tyvärr. Den är av senare datum
Nu grönskar det på sista biten mot Östby!
En liten bit av grusväg på banvallen. Östby stationshus skymtar där framme och härifrån hade vi kunnat se om infartsignalen lyste grönt eller rött, ty sådan fanns i östby!
Banvallen fortsätter förbi stationshuset, men jag tyckte det var lite väl inne på tomten så jag tog en omväg upp till landsvägen. Stationshuset är under renovering tydligen.
Som synes. Jag har nu kommit ner på andra sidan. Jag har inte hittat någon info om vilken färg huset hade under sin aktiva tid, men det här är vackert och då spelar det<br /> ingen roll för mig. Notera den välbevarade skylten! 2 oktober 1970 gick sista tåget förbi Östby.
En liten callback till där vi var sist. Östbybergs växel. Spåret mot Östby och Linghed rakt fram, 1690 meter ner till Östbyberg åt vänster.
1968 fick 891-järnvägarnas museiförening möjligheten att trafikera spåret ner till östbyberg. Men bara några månader senare blev det klart att de fick ta hand<br /> om sträckan Jädraås - Tallås och Östbybergs del i museijärnvägshistorien blev kort.
Bra underlag, fin natur, vackert väder... jag minns att jag svor över att jag inte hade tillräckligt med vatten dock.
Spåret togs i drift 1901, vilket minnesgoda läsare minns som en följd av klagomål på oljud från sundsbron. Men här var det mer ödsligt och är så än idag. Gårdarna<br /> är få och ligger minst halvannan kilometer bort.
Banans enda högerkurva. Trafiken nyttjade tyngdlagen från början. Tåget stannade vid växeln, vagnarna kopplades loss och rullade själva ner till lastplatsen.<br /> Loket rullade ensamt efter och hämtade lastade vagnar från ett sidospår dit de dragits med hjälp av ett linspel.
1935 byggdes ett sidospår ungefär här, strax norr om lastplatsen, varpå trafiken ändrades så loket följde med vagnarna ner hit. I övrigt var hanteringen oförändrad.
Framme! Gästgivaren, en sjövik till Testeboån till höger. Jag badade inte, mer för att omgivningen inte bjöd in till det än brist på behov.
Närbild av lämningarna.
Den sista biten av spåret låg i lätt uppförsbacke och fungerade som naturlig broms för vagnarna.
Ja tänk att det har gått en järmväg här. <div class= Östby station i ryggen och banvallen bred och fin framför oss.
...kanske jag inte skulle sagt. Längd och bredd varierar en del, beroende på om banvallen används som väg till hus eller ej...
Och här tar den slut helt! För andra gången är det åker i vägen. En viss reträtt och promenad längs väg 303 krävs.
På andra sidan finner vi vår första riktiga relik. En grindstolpe. Yes!
På andra sidan finner vi vår första riktiga relik. En grindstolpe. Yes!
Skylten förbjuder obehörig motortrafik. Men såväl riktiga hästar som apostlahästar torde vara tillåtna. Hoppas jag.
Här är det inte mycket som talar om att vi går på en banvall. Men det var nog promenadens klart mysigaste bit.
Som sagt, ingen jävla motortrafik tillåten här! Ägaren till marken är tydlig!
Den lilla bron över (jag hittar inget namn så jag tänker kalla den) vansbroån är i gott skick och bred och rejäl.
Den fortsatta vägen genom skogen visar att nog kunde motorfordon åka hela biten en gång i tiden.
Värst vad suddig den här blev... men banvallen är rak och fin.
Och så är vi framme där vi började. Östby växel. Linjen mot Östby och Linghed rakt fram, något mindre nyttjad som skogsväg än f.d spåret mot Östbyberg<br /> som viker av mot vänster.
Så begynner vi! Hela vägen nyttjas som skogsväg så såhär såg det ut längs hela sträckan. Jag glömde säga det sist att Östbybergs växel skyddades av skivsignal<br /> först och dagljusignal från 1937. Undras om det var en liknande lösning som i Myra på NkLJ...
DONJs kännetecken, de många kurvorna, gällde inte här. Det här är första kurvan, efter dryga kilometern och sen följde en nästan 3 km.lång raksträcka... Banans längsta?
Plötsligt stack den upp! Stängsel? Stolpe? Eller kanske nåt helt annat? I nästa bild kanske ni får svaret!
3 km. Rakt fram. Kameran gör dock inte rättvisa åt de vertikala kurvor som fanns längs sträckan. De var några stycken... jag hittade också en skärning.
Så gör banan en rejäl s-kurva, kombinerad med en stigning och ett par bergskärningar. Nu är vi nära vårt mål (och efter en dryg timme i solen var det skönt med skugga.)
Så kom vi fram till slut. Wittersjö station vid sjön med samma namn. Stationens tillblivelse beskrivs i från Inlandet Till Kusten såhär: det var inte meningen<br /> att här skulle anläggas någon station alls men av någon anledning ändrade sig bolaget. Huset ligger vansinnigt vackert och är idag sommarviste.
Nu är skogsvägen slut och stigen tar vid igen. Nog så dramatiskt! Men delen till Åbydal får anstå till en annan gång.
Men den smäckra bron över Vittersjöns utlopp kunde jag bara inte missa!
Vi avslutar här, mitt i sommarsolen. Wittersjö station låg i kurva och var hela sin aktiva tid försedd med T-semafor som låg på andra sidan spåren från stationshuset<br /> sett. Det finns en bild tagen efter nedläggningen från just den här vinkeln om någon vill rota rätt på den och jämföra. Semaforen finns för övrigt kvar än idag och i<br /> drift ! Den står i Tallås där den gör god tjänst för museitågen.