Remene Kyrka
Herrljunga Kommun
|
Remmene kyrka är en kyrkobyggnad i Herrljunga kommun. Den tillhör sedan 2021 Herrljungabygdens församling (tidigare Remmene församling) i Skara stift. Kyrkobyggnaden Inventarier
Klockor
Orgel
Kyrkan var ej öppen vid besöket. Källa: Wikipedia – Remmene kyrka Fotodatum 2025-04-18 Koordinater: 58.063056, 12.952111 Klicka på bilden för att komma till bildgalleriet med flera bilder 92 Bilder
|
Remmene kyrka ligger i Remmene socken i Herrljunga kommun, Västra Götalands län. Kyrkan tillhör Herrljungabygdens församling och Skara stift. Den nuvarande kyrkan är en enskeppig salkyrka som uppfördes under åren 1868–1870 och invigdes år 1870.
Remmene kyrkplats har en mycket lång historia. På platsen stod tidigare en medeltida kyrka och kyrkogården har medeltida ursprung. Den nuvarande kyrkan ersatte den äldre kyrkan som var i så dåligt skick att den till slut måste rivas.
Kyrkplatsens höga ålder framgår också av de föremål som finns bevarade. Vid kyrkan finns bland annat en vikingatida runsten och i kyrkan finns en medeltida dopfunt som stod i den gamla kyrkan.
Den äldre kyrkan var en medeltida, tornlös stenkyrka. Den var uppförd av gråsten som var vitlimmad. Under 1800-talet var kyrkan i mycket dåligt skick och frågan om den skulle repareras, byggas om eller ersättas med en ny kyrka diskuterades under flera år.
Vid en inventering år 1829 beskrevs den gamla kyrkan närmare. Altaret var av ek och altartavlan bestod av bräder med påsatt bildhuggeri. Predikstolen och altartavlan hade målats om år 1825.
Innertaket var plant och försett med målningar. I den främre delen av kyrkan fanns målningar som föreställde himlen och i den bakre delen målningar av de osaligas boning. Mellan långhuset och koret fanns en triumfbåge.
Över koret i den gamla kyrkan fanns en lucka som ledde till ett utrymme som kallades munkrum. En äldre tradition berättar att munkar skulle ha bott där när de besökte trakten. Uppgiften är en lokal tradition och det finns inte tillräckliga belägg för att slå fast att munkar verkligen bodde där.
Den gamla kyrkan hade endast fönster på södra sidan. Predikstolen stod också på södra sidan. En äldre kyrkklocka, kallad Ingrid, hängde i en separat klockstapel söder om kyrkan.
Det finns äldre uppgifter och traditioner om att Remmene kyrka skulle ha mycket gamla anor. Byggnadsstil och inredning i den gamla kyrkan har tidigare ansetts kunna tyda på att den hade rötter ända tillbaka till 1000-talet.
Det finns också en lokal tradition om att Remmene skulle ha varit en av de äldsta kyrkorna i Västsverige och att människor från Hisingen skulle ha rest till Remmene för att döpa sina barn. Hästarna skulle enligt traditionen ha fått beta på allmänningen Åtlebergsäng under besöken. Dessa uppgifter bör betraktas som lokalhistoriska traditioner och inte som säkert belagda historiska fakta.
Under 1800-talet blev den medeltida kyrkans byggnadstekniska skick allt sämre. År 1860 fattades beslut om att kyrkan skulle repareras. År 1861 beslutade församlingen i stället att inga delar av den gamla kyrkan skulle bevaras, men detta beslut ändrades i oktober 1862 när man beslutade att den gamla kyrkan skulle byggas till.
Planerna förändrades ännu en gång och resultatet blev att den gamla kyrkan till slut revs och ersattes av en helt ny kyrkobyggnad.
Arkitekten Ludwig Hedin utförde ritningar för förändringen av Remmene kyrka. År 1861 gjorde han ritningar till ett torn och en tillbyggnad åt öster på den gamla medeltidskyrkan. När planerna senare ändrades kom Hedins arbete att ligga till grund för den nya kyrkan.
Riksantikvarieämbetet anger Ludvig Hedin som arkitekt för den nuvarande kyrkan. Byggmästare var F. D. Bergström från Slöta.
Den nuvarande Remmene kyrka uppfördes under åren 1868–1870. Riksantikvarieämbetet anger 1870 som nybyggnadsår och Svenska kyrkan anger samma år som kyrkans invigningsår.
Arbetet med den nya kyrkan utfördes helt av sockenborna. Det visar hur ett stort kyrkbygge på landsbygden kunde genomföras genom lokalt arbete och engagemang.
Svenska kyrkan beskriver Remmene kyrka som byggd i så kallad Karl Johans-stil. Stilen var vanlig under 1800-talet och kännetecknas bland annat av stora fönster och ett spetsigt torn med korsprydd spira.
Kyrkan är vitputsad och långhuset har sadeltak täckt med rött tegel. Tornet är täckt med falsad kopparplåt. Den välbevarade exteriören ger kyrkan en tydlig karaktär av en västsvensk sockenkyrka från 1800-talets andra hälft.
Remmene kyrka är en enskeppig salkyrka. Långhuset är rektangulärt och avslutas i öster av koret. I väster finns tornet. Kyrkan är byggd av sten och fasaderna är putsade och vitavfärgade.
Kyrkans stora fönster ger kyrkorummet ett rikligt ljusinsläpp och är en viktig del av den arkitektoniska gestaltningen.
År 1934 byggdes kyrkan till med en sakristia. Tillbyggnaden förändrade kyrkans funktion och gav bättre utrymme för präster och andra som behövde använda sakristian i samband med gudstjänsterna.
Samtidigt genomfördes flera förändringar inne i kyrkan. Korfönstren murades igen, altarskranket revs och korgolvet utökades. Främre bänkraden och korbänkarna togs bort.
Vid förändringen 1934 sattes altaruppsatsen från den gamla kyrkan tillbaka i den nya kyrkan. På så sätt återfördes ett viktigt föremål från den medeltida kyrkans efterföljare till det nya kyrkorummet.
Altaruppsatsen är daterad till år 1726 och utfördes av bildhuggaren Michael Schmidt. Den är därmed betydligt äldre än själva kyrkobyggnaden från 1870.
Även predikstolen är äldre än dagens kyrka. Den tillverkades år 1741 av Michael Schmidt. Även ljudtaket hör samman med denna äldre predikstol.
Predikstolen är ett viktigt exempel på den äldre kyrkliga inredning som bevarats trots att den medeltida kyrkobyggnaden revs.
I Remmene kyrka finns en dopfunt från medeltiden som stod i den gamla kyrkan. Riksantikvarieämbetet daterar dopfunten till perioden 1100–1250.
Dopfunten är därför ett mycket viktigt historiskt föremål. Den visar att delar av den äldre kyrkans inventarier har överlevt och fortfarande finns kvar i den nuvarande kyrkan.
Utanför Remmene kyrka står en vikingatida runsten. Den är registrerad som Vg 156 i Riksantikvarieämbetets runregister och dateras till omkring 980–1015.
Runstenen är därmed omkring 850–900 år äldre än den nuvarande kyrkan. Den är ett mycket viktigt vittnesmål om den befolkning och det samhälle som fanns i trakten långt före den nuvarande kyrkobyggnaden.
Runstenen restes av en man vid namn Torbjörn till minne av hans brorson Tore. Inskriften berättar att Tore var en mycket dugande sven.
Runstenen är därmed inte bara ett historiskt monument utan också ett personligt minnesmärke över en människa som levde i trakten under vikingatiden.
Runstenen har en mycket speciell historia. År 1791 beskrevs den av reseskildraren Carl Gustav Gottfried Hilfeling. Vid denna tid låg stenen som dörrtröskel i den gamla kyrkans vapenhus.
Det innebär att en vikingatida runsten under lång tid hade återanvänts som byggnadsmaterial i den medeltida kyrkan. När den gamla kyrkan revs kunde stenens historiska betydelse åter upptäckas.
Omkring 1868 uppmärksammades runstenen av Nils Gabriel Djurklou. Stenen togs då fram ur sin tidigare funktion som dörrtröskel och restes på kyrkogården.
År 1937 flyttades runstenen omkring tio meter från sin tidigare plats utanför korets sydöstra hörn till sin nuvarande placering. Riksantikvarieämbetets äldre fotografiska dokumentation visar stenen i samband med restaureringen och efter att den rests.
Vid Remmene kyrka finns även en liljesten. Liljestenar är en särskild typ av medeltida grav- eller minnesstenar som framför allt förekommer i Västergötland.
Liljestenen är tillsammans med runstenen och den medeltida dopfunten ytterligare ett tecken på den långa historien kring Remmene kyrkplats.
I samband med ombyggnaden 1934 installerades centralvärme med lågtrycksånga och ett pannrum. Konstruktör var Charles Foreaux.
Installationen innebar en viktig modernisering av kyrkan och förbättrade möjligheterna att använda kyrkorummet under årets kalla månader.
År 1963 genomfördes en omfattande restaurering av kyrkans kor. Altaruppsatsen och altarrunden flyttades omkring en halv meter framåt för att skapa bättre utrymme i sakristian.
Även predikstolen flyttades fram och några kyrkbänkar togs bort. Förändringarna innebar att kyrkorummet anpassades efter dåtidens krav samtidigt som äldre delar av inredningen bevarades.
Den senaste större renoveringen som Svenska kyrkan anger genomfördes under åren 2001–2002. Kyrkan har därefter fortsatt att användas som gudstjänstlokal.
Remmene kyrka är tillgänglighetsanpassad. Vid parkeringen finns även en tillgänglighetsanpassad toalettbyggnad.
Remmene kyrkogård har medeltida ursprung. Den består av en äldre del innanför den gamla muren och en senare utvidgad del utanför denna.
Den äldre delen är oregelbundet fyrsidig och omges av en kallmur. Runt kyrkogården finns en uppvuxen trädkrans som bidrar starkt till kyrkomiljöns karaktär.
På kyrkogården finns äldre gravvårdar, smidesgrindar, gångar och andra detaljer som tillsammans berättar om kyrkogårdens långa historia.
Söder om den äldre kyrkogården finns ett kyrkstall från 1916 med tillhörande avträde.
Kyrkstallar användes av kyrkobesökare som kom till gudstjänsterna med häst och vagn. Stallet är därför ett viktigt vittnesmål om hur människor tog sig till kyrkan innan bilen blev det vanligaste transportmedlet.
Remmene kyrka ligger i ett småskaligt kulturlandskap där skogsmark och jordbruksmark möts. Kyrkan fungerar som ett tydligt landmärke i landskapet.
Kyrkogårdens träd, stenmurar, äldre gravvårdar, runstenen, liljstenen och kyrkstallet bildar tillsammans med kyrkan en sammanhållen historisk miljö.
Området kring Remmene innehåller många registrerade fornlämningar. I landskapet finns lämningar från flera olika perioder, bland annat från bronsåldern.
Det innebär att Remmene kyrka ligger i ett landskap där människors närvaro kan följas långt tillbaka i förhistorisk tid.
Den nuvarande kyrkan uppfördes under en period då stora förändringar ägde rum i det svenska samhället. Järnvägen byggdes ut genom området under 1800-talets andra hälft.
Den nya kyrkan från 1868–1870 är därför samtida med den stora samhällsomvandling som järnvägsutbyggnaden innebar.
Foto: Remmene kyrka av Riksantikvarieämbetet (KMB), licensierad under CC BY-SA 4.0.
Remmene kyrka har ett betydande kulturhistoriskt värde. Den nuvarande kyrkan har en välbevarad exteriör från 1800-talet och samtidigt finns flera äldre föremål bevarade från den tidigare kyrkan.
Kyrkans kulturhistoriska värde ligger därför både i själva byggnaden och i den äldre kyrkomiljö som omger den.
Särskilt betydelsefulla är den medeltida kyrkplatsen, dopfunten från medeltiden, altaruppsatsen från 1726, predikstolen från 1741, runstenen från omkring 980–1015, liljstenen, kyrkogården och kyrkstallet från 1916.
Remmene kyrka är skyddad som kyrkligt kulturminne och omfattas av tillståndsplikt enligt kulturmiljölagen. Även kyrkogården omfattas av kulturmiljöskyddet.
Det innebär att väsentliga förändringar av kyrkan och kyrkogården måste hanteras enligt bestämmelserna om kyrkliga kulturminnen och prövas av länsstyrelsen när tillstånd krävs.
Remmene kyrkplats har rötter långt tillbaka i historien. En medeltida kyrka stod på platsen innan dagens kyrka uppfördes. Den äldre kyrkan var en gråstenskyrka med målningar och en separat klockstapel.
Under 1800-talet blev den gamla kyrkan alltmer förfallen. Efter flera års diskussioner beslutades att den skulle ersättas. Den nuvarande kyrkan byggdes 1868–1870 efter ritningar av Ludwig Hedin och invigdes 1870.
Trots att den gamla kyrkobyggnaden revs bevarades flera föremål från dess inredning. Den medeltida dopfunten, altaruppsatsen från 1726 och predikstolen från 1741 finns kvar och knyter dagens kyrka till den äldre kyrkohistorien.
Utanför kyrkan står dessutom den vikingatida runstenen Vg 156, vilket gör att kyrkomiljön kan berätta om traktens historia från vikingatid och medeltid fram till dagens samhälle.
Omkring 980–1015: Runstenen Vg 156 dateras till denna period.
1100–1250: Den medeltida dopfunten dateras till denna period.
Medeltiden: En äldre kyrka finns på platsen.
1726: Altaruppsatsen utförs av Michael Schmidt.
1741: Predikstolen och ljudtaket utförs av Michael Schmidt.
1791: Runstenen dokumenteras som dörrtröskel i den gamla kyrkans vapenhus.
1825: Den gamla kyrkans altartavla och predikstol målas om.
1829: Den gamla kyrkan dokumenteras vid en inventering.
1860: Beslut fattas om att reparera den gamla kyrkan.
1861: Ludwig Hedin gör ritningar till torn och östlig tillbyggnad.
1862: Beslutet om att bygga till den gamla kyrkan fattas, men planerna ändras senare.
1868–1870: Den nuvarande Remmene kyrka uppförs.
1870: Den nya kyrkan invigs.
Omkring 1868: Runstenen uppmärksammas av Nils Gabriel Djurklou och tas fram ur sin tidigare funktion som dörrtröskel.
1916: Kyrkstallet uppförs.
1934: Sakristian byggs till. Kyrkorummet förändras och den äldre altaruppsatsen återställs.
1937: Runstenen flyttas till sin nuvarande plats.
1963: Omfattande restaurering av koret genomförs.
2001–2002: Senaste större renoveringen enligt Svenska kyrkan.
Remmene kyrka är särskilt intressant eftersom flera olika historiska perioder finns representerade på samma plats. Runstenen Vg 156 från omkring 980–1015 representerar vikingatiden. Den medeltida dopfunten representerar den äldre kristna kyrkohistorien. Altaruppsatsen från 1726 och predikstolen från 1741 berättar om 1700-talets kyrkorum, medan den nuvarande kyrkan representerar 1800-talets stora kyrkobyggande.
Tillsammans gör dessa byggnader, föremål och lämningar Remmene kyrka till en plats där traktens historia kan följas genom mer än tusen år.
Svenska kyrkan – Remmene kyrka och kyrkogård
Riksantikvarieämbetet – Bebyggelseregistret, Remmene kyrka
Riksantikvarieämbetet – dokumentation av runstenen Vg 156
Riksantikvarieämbetet – Västergötlands runinskrifter, Vg 156
