Smedjan i Jadraås

Tillbaka till huvudsidan.

Bild 1 av 73
Bild 2 av 73
Bild 3 av 73
Bild 4 av 73
Bild 5 av 73
Bild 6 av 73
Bild 7 av 73
Bild 8 av 73
Bild 9 av 73
Bild 10 av 73
Bild 11 av 73
Bild 12 av 73
Bild 13 av 73
Bild 14 av 73
Bild 15 av 73
Bild 16 av 73
Bild 17 av 73
Bild 18 av 73
Bild 19 av 73
Bild 20 av 73
Bild 21 av 73
Bild 22 av 73
Bild 23 av 73
Bild 24 av 73
Bild 25 av 73
Bild 26 av 73
Bild 27 av 73
Bild 28 av 73
Bild 29 av 73
Bild 30 av 73
Bild 31 av 73
Bild 32 av 73
Bild 33 av 73
Bild 34 av 73
Bild 35 av 73
Bild 36 av 73
Bild 37 av 73
Bild 38 av 73
Bild 39 av 73
Bild 40 av 73
Bild 41 av 73
Bild 42 av 73
Bild 43 av 73
Bild 44 av 73
Bild 45 av 73
Bild 46 av 73
Bild 47 av 73
Bild 48 av 73
Bild 49 av 73
Bild 50 av 73
Bild 51 av 73
Bild 52 av 73
Bild 53 av 73
Bild 54 av 73
Bild 55 av 73
Bild 56 av 73
Bild 57 av 73
Bild 58 av 73
Bild 59 av 73
Bild 60 av 73
Bild 61 av 73
Bild 62 av 73
Bild 63 av 73
Bild 64 av 73
Bild 65 av 73
Bild 66 av 73
Bild 67 av 73
Bild 68 av 73
Bild 69 av 73
Bild 70 av 73
Bild 71 av 73
Bild 72 av 73
Bild 73 av 73

<center><b>Blåsmaskin (Jaeger)</b></center><br /> Själva hjärtat och pulsen i smedjan var nog blåsmaskinen. Den var ev tysk ursprung och drevs av en 50 hkr eldriven motor. 1914 byggdes smedjan ut och<br /> man installerade ytterligare en blåsmaskin. Dessa två maskiner skulle nu förse hela smedjan med denna varma blästerluft som behövdes.
<center><b>Ångmaskin:</b></center><br /> När ångcentralen byggdes 1906 installerades en Bolinders ventilångmasking på 250 hkr. Man installerade även en elektrisk generator på 90 hkr för blåsmaskin och<br /> elmotorn till hjälpbrytarna Genom ledningar under golvet i ångcentralen lades rör för att leda ångan till bl a hammarna. Även vattenledningar förlades under golvet.<br /> Ångan kom från pannan som låg ovanpå härdarna. Detta var mycket ekonomisk att yutnyttja värmen som behövdes för att hetta upp järntackorna att även producera ånga.
<center><b>Vad händer sedan.....</b></center><br />När tackjärnet kommer från hyttan för att bearbetas vidare, tas det om hand av smeden och hans medhjälpare. Under brukets storhetstid fanns det ett 50-tal smeder<br /> här som jobbade skift. Man arbetade alltid två stycken vid varje härd och ofta i 8-timmars skift. Vanligtvis hann man med fem smältor per skift. Tackjärnet som man<br /> skulle smida kunde väga upp till 200 kg och detta skulle nu bearbetas i härden och med hammaren för att göras smidbart.
<center><b>Lanceashirehärd:</b></center><br /> När tackjärnet kom från hyttan skulle det först till härdarna. Där värmde man järnet på nytt innan det gick att smida. Lancashirehärd innebar att det var en sluten härd<br /> med förvärmd blästerluft som var effektivare och energisnålare än de tidigare använda tyskhärdarna. Här reducerade man kolmängden från 4 - 5% till 0,1 - 0,2% och<br /> dessutom blev det mera smidbart än i tyskhärdarna. Tack vare de s. k hjälpbrytarna som fanns i Jädraås redan från början kunde man producera ansenliga mängder järn.<br /> Hjälpbrytarna drevs av en elmotor och ett spett med en klack som drevs av byglarna framflr ugnarna och hjälpte smederna att vända på tackorna i härden.
<center><b>Fakta om smedjan</b></center><br /> Smedjan här i Jädraås uppfördes under åren 1904 - 1905. En av orsakerna var att smedjan i Brattfors inte hann med att förädla det tackjärn som kom från Hillevik och<br /> Jädraås. Den första smedjan var uppförd av slaggsten och bestod av 5 lancashirehärdar, 4 Bolinders ångpannor, en Ljusne ånghammare samt en Jaegers blåsmaskin.<br /> I härdarna fanns hjälpbrytatare monterade (sådana började användas på 1890-talet) vilket ökade produktionen betydligt. Från en produktion på ca 43 kg/smälta till<br /> ca 180 - 200 kg/smälta/härd. En smed kunde alltså förälda 1 ton jackjärn / skift. 1914 utökades smedjan med 5 härdar, 2 ångpannor och en blåsmaskin. Smedjan drevs<br /> fram till 1942, dock endast sporatiskt under de sista åren.
<center><b>Hammaren</b></center><br /> När smältan var färdig i härden tippades den över på en kärra som drogs fram till hammaren och där tog hopslagaren hand om järnet. Här skulle nu smältan rensas<br /> från diverse rester och arbetas under hammaren. Vikten på en smälta kunde ligga på 200 kr, ofta beroende på yrkesskickligheten hos smederna. Man slog nu ihop<br /> smältan och delade den i två delar inför valsningen.
<center><b>Valsverket</b></center><br /> Här valsades järnet till råskenor innan det transporterades vidare. Valsverket är ett så kallat duo-valsverk och flyttades hit från Brattfors 1912. Duo-valsverk innebär<br /> att man bara kan valsa järnet från en sida, där finns mottagaren och upplyftaren som skickar tillbaka järnet med hjälp av valsens översida. Detta fortsätter till dess man<br /> fått fram den önskade dimensionen. Valsarna var ställbara för att få fram olika grovlekar.
<center><b>Sax och Våg</b></center><br /> Här vid saxen kapades råskenorna upp enligt kundens behov, ofta i 2-meters längder och riktades. Det fanns inga hjälpmedel utan man fick dra fram dem till saxen för hand.<br /> Detta arbete sköttes ofta av pojkar i 14 - 15 årsåldern. För arbetet fick pojkarna en timpenning på 10 öre. Råskenorna lastades nu på rävar (små järnvägsvagnar) och vägdes<br /> innan det transporterades vidare. Kommentar: De lastade järnvägsvagnarna vägdes sedan på en stor våg som fanns cirka 200 meter från smedjan längs järnvägspåret mot<br /> Jädraås station. Det var cirka 2 km långt m h t lutningen (spåret gick där skoterleden går nu). </div> <div class=
<center><b>Sax och Våg</b></center><br /> När täckjärnet kom från hyttan skulle det först till härdarna. Där värmde man järnet på nytt innan det gick att smida. Lancashirehärd innebar att den var en sluten härd som var<br /> var energisnålare än de tidigare använda tyskhärdarna. Här reducerade man kolmängden från 4-5 % till 0,1-0,2 %. Dessutom blev järnet mer smidbart än i tyskhärdarna. Tack<br /> vare de mekaniska hjälpbrytarna som fanns i Jädraås redan från början, kunde man producera ansenliga mängder.
<center><b>Varmvattencistern</b></center><br /> Varmvattnet i cisternen användes i duschrummet (!!!) Vattnet i cisternen pumpades upp från ån. Vattnet värmdes av en värmeväxlare i cisternen. Den fick sin värme från restångan<br /> från hammaren. Varje gång hammaren, som drevs med ånga, slog ett slag, blev det överskottsånga som gick vidare till cisternens värmeväxlare och dörigenom värmde vattnet. Vattnet<br /> gick sedan med självtryck till duschrummet så smeden kunde vara ren när han kom hem. Det var inte många arbetsplatser som hade denna tidiga service till de anställda!
<center><b>Hammaren</b></center><br /> När smältan var färdig i härden tippades den över på en kärra som drogs fram till hammaren och där tog ihopslagaren hand om järnet. Här skulle nu smältan rensas från<br /> diverse rester och arbetas under hammaren. Vikten på en smälta kunde ligga på 200 kg, ofta beroende på yrkesskicklighet hos smederna. Man slog nu ihop smältan och<br /> delade den i två delar inför valsningen.
<center><b>Vasken</b></center><br /> När träkolet från milorna innehöll det sten och grus m.m. För att bli av med detta innan kolat skulle in i härdarna sköljdes (tvättades) kolet i vasken. Vasken (Vaskhuset)<br /> låg på andra sidan väggen och dit kom kolet via linbanekorgar från det stora kolhuset på höjden öster om hyttan.
<center><b>Kolbanan</b></center><br /> Från kolhuset som låg cirka 400 meter från smedjan transporterades kolet med linbanekorgar till vaskhuset. När kolet var sköljt östes det i ny korg som gick in i smedjan.<br /> Där tippades det i kolbingarna i väntan på användning.
<center><b>Klensmedjan</b></center><br /> I klensmedjan tillverkades de verktyg som smeder och andra arbetare på bruket använde sig av sitt arbete. Klensmedjan hade också i uppgift att reparera det som<br /> gick sönder. Man tillverkade även diverse småsaker som gångjärn, spik och lås mm. Klensmedjan i Jädraås byggdes 1916.